En liten katastrof (eller ett mysterium) tack.
Just nu sprängs det i Högalidsberget. Det ska byggas parkeringshus. Sprängningarna föregås av en lång signal, varpå alla som av olika andledningar är hemma runt 13 på vardagar, springer fram till fönstren och öppnar för att uppleva dånet på ett mer levande sätt.
Och det låter som om ett plan störtar runt hörnet. Och känns som jag antar att en jordbävning ska kännas. Sen när det roliga är över ser man alla ansikten i fönstren på andra sidan gatan och skäms lite lätt för sitt åttaåriga springa-efter-brandbilsbeteende, rättar till en krukväxt och faller tillbaks ner i soffan, lite besviken över att allt gått som planerat för sprängarna.
Inte så att man hoppas på en olycka. Utan mer att det hade varit kul om nått gick lite snett, inget stort, kanske att ett träd föll ner igenom marken eller att de stötte på nått okänt, kanske pigmentlösa råttor utan ögon. Som den där mytomspunna ålen på Gotland som enlig sägen levde i en gammal brunn, men som ingen riktigt trodde på, den dök upp mot alla odds när Ett med naturen-killen hissades ner och stack in sin hand mellan två gamla stenar. Och Jag antar att den här ålen hade en Nessie liknande status i alla fall för de närmsta grannarna. Var är mitt mysterium? Vad ska jag och mina vänner samlas kring? Biljard? Öl? En till öl?
Jag vet att det är av precis den här typen av tomhet och sensationslängtan som människor på USAs landsbygd plötsligt blir “legitimerade” ufologer, eller professorer i ”spoonbending”
Och jag vill inte att mina sista ord ska vara come-cleanartade på det sättet.
Jag kräver inte mycket, bara en liten twist på det hela, nu när kojornas och de hemliga klubbarnas tid är förbi.
