slapstick
All talk and no trousers
Kazakstan?
oh no.
Ännu en dags hederligt arbete i 70-talets Haga.
Mon pere och okänd mångsysslare.
undercover bullies
-Did you ever see anything? Light?
-No of course not. I don’t have any eyes.
-But how can that be?
-It’s a very rare deformation. I was born like this.
-So it wasn’t an accident?
-No. As I said, I was born like this.
-Ok…You’re kind of famous around here. Does it bother you that people turn around and stare?
-?
-I mean what do you think of all that?…And of your nickname?
-Nickname? I didn’t know I had one.
Ok…Then the big question is: Can you catch me Moleman?
-What?
-Catch me!
-But why? You know I can’t do that.
-Catch me!
-Life magazine? extraordinary people? You’re just fooling, aren’t you?
-Fooling Moleman? Fooling?
-Guess I should have seen that.
-seen that Moleman? Really? Seen that?
Därav smeknamnet
Ja.
Det täljdes och det sköts.
Idegran kapades, fjädrar klövs.
Trådar vaxades, spetsar härdades.
Skinnpungar skars ut och fylldes med örter.
Hår växte ut och flätades.
Mockasiner införskaffades.
Ponchos syddes.
Pipor röktes.
Jag erkänner.
MVH/ Indianpungen
Teaterågren
Det var inte länge sedan man låg på Scenskolans golv,
utan en tillstymmelse till skratt, och värmde upp med Macbeth,
”Slockna, korta ljus!
En skugga blott som går och går är livet,
En stackars skådespelare som gormar
Och gör sig till en timmes tid på scenen
Och sedan glöms, det är en saga
Berättad av en dåre - larm och lidelse
Som ingenting betyder.”
Jag tog fallet, hela skiten.
Jag gjorde det för kärleken.
Och jag bär med stolthet upp
vad jag en gång hånat.
-Kill my darlings? If something necessarily
has to be killed, it’s the bug on my back.
En liten katastrof (eller ett mysterium) tack.
Just nu sprängs det i Högalidsberget. Det ska byggas parkeringshus. Sprängningarna föregås av en lång signal, varpå alla som av olika andledningar är hemma runt 13 på vardagar, springer fram till fönstren och öppnar för att uppleva dånet på ett mer levande sätt.
Och det låter som om ett plan störtar runt hörnet. Och känns som jag antar att en jordbävning ska kännas. Sen när det roliga är över ser man alla ansikten i fönstren på andra sidan gatan och skäms lite lätt för sitt åttaåriga springa-efter-brandbilsbeteende, rättar till en krukväxt och faller tillbaks ner i soffan, lite besviken över att allt gått som planerat för sprängarna.
Inte så att man hoppas på en olycka. Utan mer att det hade varit kul om nått gick lite snett, inget stort, kanske att ett träd föll ner igenom marken eller att de stötte på nått okänt, kanske pigmentlösa råttor utan ögon. Som den där mytomspunna ålen på Gotland som enlig sägen levde i en gammal brunn, men som ingen riktigt trodde på, den dök upp mot alla odds när Ett med naturen-killen hissades ner och stack in sin hand mellan två gamla stenar. Och Jag antar att den här ålen hade en Nessie liknande status i alla fall för de närmsta grannarna. Var är mitt mysterium? Vad ska jag och mina vänner samlas kring? Biljard? Öl? En till öl?
Jag vet att det är av precis den här typen av tomhet och sensationslängtan som människor på USAs landsbygd plötsligt blir “legitimerade” ufologer, eller professorer i ”spoonbending”
Och jag vill inte att mina sista ord ska vara come-cleanartade på det sättet.
Jag kräver inte mycket, bara en liten twist på det hela, nu när kojornas och de hemliga klubbarnas tid är förbi.
vad som blev
var en gång otänkbart
jag bar dig som en krona
som tröst en sommar
jag skulle dansa och sjunga
somna och glömma
jag log åt dig då
jag ler åt dig nu
men att jag skulle stanna
det var en gång
högst otänkbart
- Är den så kallade ”resan”
fortfarande ditt mål?
- ”Resan”….
Om jag ska vara frank så har det väl inte blivit så mycket resa av.
För mig är allt det där mest ett skamset minne.
En stor sorg.
